The snake goddess speaks

[easy-image-collage id=77]

Dearly beloved.

The times are changing and you are awakening to your own true path. Remembering piece by piece who you are and where you came from. The ancient history is calling you to find inside yourself the time that has passed before, the times of prosperity and peace on earth that you have known all your life.

(she speaks of living in her time)
The healing was essential for us, and the care taking of all. We lived a kind of different life from what you live now. We were in deep connection with Mother Earth, honouring her, putting our roots deep into her – and we WERE her, and she was US – living in total harmony. We had a special connection and we were honoured for that.

We were ALL in connection with the elements and all the stars, throughout the whole of universe. Deep connected, knowing everything that was needed to be known.

Envoke the old, ancient mysteries of knowing. Feel them in your bones, feel them in your cells.

Embrace.

Be the Goddess that you are. All women are goddesses, creators of life. You have the ability to rule the world from the heart and from the womb, with peace in mind. With prosperity and abundance of Mother Earths great gifts.

You – the women and the men combined – together have the ability to change the world. But you need to remember who you are.

The healing abilities that you have inside needs to be acknowledged and used.

You are ALL divine.

(here I ask her about the snake)

The snake is a combined symbol of the circle, the spiral and the DNA that is awakening in you now. It is all combined and the medicine of the snake is ancient. The people on this earth have always known about this.
It goes deep down in the earth and high up in the sky. It is all connected through you.
You are the connection between high and low, black and white, masculine and feminine, heavy and light.

When you invoke the snake – you invite great power. The great power that lies within every soul, especially women – in their womb.
(här får jag en kundaliniresning)

Now you know what the Snake Goddess stands for. She who has the power within.
Walking the spiral in every step.
The spiral is infinity. The spiral is timeless. The spiral lives in you.
It goes through space and time, have bo borders, no beginning and no end.

I love you

I love you

I love you

You are all my daughters, my beautiful confused daughters, walking this earth knowing something on the inside that you can’t see with your eyes. But deep inside you know who you are.
You have had the knowledge since you were born. The knowledge that all in this world is an illusion.
You know the wisdom inside. You know the truth.
Now you can walk your own truth with the spiral inside of you.
Both your hands and your feet are initiated by the spiral – so everything you touch, everything you walk upon – transfer this energy from you, from Mother Earth and from the Universe.
You are a vessel – a carrier of deep healing.

I will leave you now, I thank you for visiting.
Thank you thank you thank you.

Det bor en ängel i mitt hus

Det är om natten. Då natten sänker sitt mörker över moder jord händer någonting. Det blir stilla och tankar och känslor kan komma upp till ytan, utan filter. 

Det är då konstnären vaknar, författaren, poeten. Där, i stillheten då barnen sover som lugnast kan orden komma. 

Det bor en ängel i mitt hus. En nedstigen ängel som sprider ljus och kärlek var han än går. 

Med sin lilla kropp ger han läkande omfamningar till dem med öppet hjärta. 

Han ser dig med sina vackra ögon och han vet. Han vet det ingen annan vet. I hans värld finns bara kärlek. 

Han är i acceptans. Han steg ner på moder jord i vetskapen om att ta en kropp som behöver ständig hjälp och stöd från andra. Han lägger sitt liv i mina händer. Förbehållslöst överlämnar han hela sig till mig och familjen. Med ödmjukhet. 

Han är den största själen jag mött. I ren glädje möter han dagen och han är – han ÄR.

Fullständigt i nuet upplever han livet med sina sinnen. Han fascineras av ljud, ljus och beröring. 

Hans sinnen är annorlunda än våra. De är förstärkta och hans värld är för oss främmande, vi förstår inte. 

Men jag kan se honom. Jag känner honom. Jag upplever honom i varje stund. 

Med sina mjuka händer lägger han handen i min. Tårar rullar på min kind då han efter många år av gömda händer, lägger sin lilla hand på min arm. 

Han har börjat använda sina jordiska verktyg. 

På sitt sätt, i sin takt tar han sig an livet här på jorden. Han ser och han vet. 

Han är en öppen kanal. En öppen kanal till källan av villkorslös kärlek. 

Jag känner vördnad inför min resa med denna ängel. Jag hedrar honom varje dag och det är med ödmjukhet och respekt jag möter hans behov. 

I detta livet är hans utmaningar stora. Med anfall som får hela hans kropp att krampa, och en diagnos som ingen förstår, inte minst hans bror. 

En stor kille i en liten kropp. 

Men han gläds. Han är alltid lycklig och glad. Full av fnitter och bus. 

Jag är hans mamma och jag har en ängel i mitt hus. 

 

Du har mer kraft än du tror…

 

Hon såg sig omkring, försökte förstå var smärtan kom ifrån. Taggarna träffade henne som pilar, och hon försökte värja sig. Men det fanns ingenting där. Inte någonting hennes ögon kunde se. Men hon kände, hon kände…

Taggarna fortsatte att komma, och hon försökte skyla sig, göra sig mindre. Inte så lätt måltavla.
Men det hjälpte inte…

Hon klädde sig i skyddskläder och vandrade på.

Stigen var kantad av törne och hennes fötter revs upp av stegen på vägen. Att hon skulle välja den snårigaste stigen?

Ovanför hörde hon en hök, och tittade upp. Hon flög ovan träden och hon var så vacker, så vacker. Med henne som ledsagare visste hon att stigen var rätt. Hon visste inom sig att detta var vägen hon valt att vandra. Men en besk smak i munnen kunde hon se de trådar som gick från andra till hennes hjärta.

Hon såg allt så tydligt nu. Strängar av ljus letade sig in och gjorde gott. Men det fanns också de taggar som satte sig på samma sätt. Gudinnan visade sig. hon visade henne hur det hela hängde samman.

I er bor en kraft, som för många av er ligger i slummer. Många av dem som vaknat vet inte heller vad de är kapabla till. Många många, vandrar denna snåriga stig och de ska vakna, steg för steg.

Inom er bär ni på kraften att skapa fred, men om ni väljer annorlunda – ja, då blir resultatet annorlunda.

I er bor kraften att skapa helande och läkning. Det du gör mot dig själv, gör du mot andra.
Den kraften ni bär på kan flytta berg och fylla hjärtan med skräck. Hemsökta själar.

Du i din enfald, som tror du inte är någonting bär på kraften att hela, läka och vagga.
Vårda, ömma och sörja för.

Om du visste i ditt hjärta att makten finns hos dig? Om du visste att dina tankar, dina känslor och ditt handlande fick konsekvenser? Att alla dina tankar du har om dig själv och andra faktiskt landar? Att de faktisk gör skillnad?

Du vet att healing fungerar, att det fungerar på distans. Tror du att det är annorlunda med låga tankar? Med projiceringar? Det är ett inre krig som pågår på moder jord. Ni alla, jordbor, ljusvarelser och andra, bär på makten att få stopp på krig. Ni är kraftfullare än ni tror.

Intention gör skillnad. Mål gör skillnad. Längtan och dömande gör skillnad.

Men det viktigaste av allt: Villkorslös kärlek gör skillnad.

Villkorslös kärlek GÖR skillnad. Så stig in på stigen av upplysning. Stig in med dina bara fötter och öppna händer. Tillåt dig själv att vara precis som du är och tillåt andra att vara precis som de är.
Vi är alla barn på denna vandring.

Vi vet inte. Och när vi vet, då insikten landar, dela då med dig ödmjukt av dina insikter – villkorslöst.
Se med visdom på dem som kommer efter dig på stigen.

Då du trampar en ny stig, se till att trampa på ordentligt, trampa upp stigen och ta bort all törne som skadar dem som kommer bakom. Bered vägen så de kan vandra i frid. Ge dem verktyg om de behöver, men låt dem ta sina egna steg.

Visdomen ligger i att se dem i ljuset av kärlek. Villkorslös kärlek. Utan att döma. Utan att spotta, fräsa eller kriga. Vänd inte om på denna stig och förakta dem som kommer bakom dig. Var glad och tacksam över att de väljer att vandra vägen, att de vågar. Att de vill någonting mer och läkande för sig själva.

 

Se dem som går före dig, se deras stig och gläds åt deras framgångar. Se dem i SITT ljus, på SIN väg. Och se att vi alla har VÅR väg att vandra. Vi bär alla våra utmaningar som vi möter på olika sätt. Så var inte den som kastar den första stenen, utan strö rosor över dem som vågar trampa nya stigar. Se dina systrar och bröder för vad dem är och att de liksom du har en väg framåt. Låt dem få vara ett ljus på din stig.
Eller låt dem vara ifred på sin vandring. Vi ska alla komma till insikt.

Låt dem få veta att du älskar den precis som de är. Låt dem förstå att den villkorslösa kärleken läker dem. Den villkorslösa kärleken för sig själva. Att på riktigt gå in och älska sig själv utan dömanden. Utan pekpinnar och klagomål. Utan att förminska, förlöjliga eller hänga ut. Avundsjuka, missunnsamhet eller dömanden.

Att med ödmjukhet se varje individ där de är. Andliga krigare som är under utbildning på denna resa på Moder jord.

Så ta på dig glasögonen, se klart på livet. Se de trådar som vävs, se det goda och välj det goda. Sluta slå på dig själv. Ge dig själv frid. Frid i hjärtat, frid i själen. Acceptera dig själv som du är, såsom du är färgad av dina erfarenheter.

Du är den du är på grund av de val du gjort. Och du gör alltid ditt bästa, alltid. Även i stunder av mörker, då du väljer att lägga dig under en sten. Ibland behöver vi lägga oss under en sten för en tid, för att samla ihop oss, läka och vältra oss en stund innan vi är redo att gå vidare i utmaningar. Återhämtning kallas det. Och vi gör det på det sätt vi känner till. Ingen annan dömer dig, det gör du själv. Allt som alla säger och gör handlar om dem själva. Spegling är just det. En spegling.

Så ta en titt i spegeln. Vad ser du? En varm själ på en utmanande vandring som behöver kärlek och stöd? Eller någonting annat? Accepterar du den som tittar tillbaka på dig? Kan du med ödmjukhet se den resa som tagits? I detta liv, i andra liv?

Bada i mjukt ljus, bada i bomull som lägger sig runt ditt hjärta, vårda det ömt, ty du om någon vet att det behöver ömhet. Ömhet som från en moders famn, som en faders kyss, som en väns hand.
Ett möte i närvaro, en varm blick. Vila vila vila.

Vila i vetskapen om att du KAN välja. Du kan välja gott, du kan välja fred – du kan välja frid.

Med andetaget tar du din resa neråt, neråt i kroppen och låter frid landa där. Smyg på dina tankar och känslor. Smyg på dig själv. Se med dina inre ögon de trådar av energi som utgår från dig, se var de landar.

ÄR de av ljus? Är de av kärlek? Eller är det en annan färg och energi över de tankar du sänder ut?
Du har en gåva, en gåva med outtömliga resurser av rädsla och kärlek.

Ur vilket kärl skopar du?

Välj medvetet, vandra medvetet på kunskapens stig. Må kärleken få kanta din vardag och ditt liv.
Låtom oss välja den vägen denna gång. Som så många gånger förut.

Ni är många som har vaknat, och känner energierna som florerar i världen.
Transformera med kärlek, transformera all rädsla som finns och som dig möter.

Låt rädslan få vila i kärlekens famn.

Med kärlek Iona

[easy-image-collage id=32]

Minnen från dåtiden..

Hon står, kuvad med blicken på fötterna. Klänningen är smutsig, och lite för lång.

-Ja, ja mästare, du har rätt, mumlar hon. Han ler mot henne, nöjd med svaret.
Han ler bara med munnen, inte med ögonen,  sen vänder han sig bort.

Hon drar lite i kjolen och ser under lugg på sin syster som står mittemot, vågar inte möta hennes blick. För hon vet.
Hon vet att han än en gång har kuvat henne. Hon som i sin styrka var den starkaste av dem alla. Hon som kunde göra skillnad. Hon som hade gåvan. Hon som med sitt ljus och sina färger hade helandets konst.

Inom sig visste hon så väl. Hans ord lät ju så bra, vad visste hon? Hon sliter med sig själv. Innerst inne kände hon att det inte var sant, det var inte sant det som hände nu. Hon med sin klara syn hade blivit dimmig i blicken och kuvad, nedbruten till sista cell. Han visste precis vad han skulle säga. Hon kände inom sig ett tyst skrik som inte vågade komma ut. Den lilla tysta rösten som blev svagare och svagare.

Hon hade i det senaste inte träffat sina systrar, i rädslan att de skulle se, de skulle döma och de skulle inte förstå. Inte förstå den rädslan som bodde i henne. Då hon var rädd höll han henne, sa saker de saker som han visste skulle få henne dit han ville och som hon tog till sig och gjorde till sina. Han med sin lena röst ledde in henne på hans stig, med sina regler och sin energi. Det lät ju bra, hon lyssnade på honom och satt kvar, lät honom hålla henne. Inom sig skrek hon, inom sig visste hon att han tog ett steg till då han snärjde henne, men hon orkade inte, orkade inte kämpa emot. Rädslan var för stark.

Vad är jag utan honom? Vem är jag, som inte ens har koll på mig själv? Vem är jag som glömmer saker och är förvirrad? Han är ju så klok.

Hon hann tänka en hel del innan någon slängde en sten åt hennes håll. Hon tittade förvånat upp och ser Marie stå på andra sidan, med en uppmanande blick. Hennes mörka hår ligger som en mössa över hennes huvud och hennes gröna ögon nästan lyser.

-Hon vill att jag ska komma, tänker hon.

Hon känner obeslutsamhet i hela kroppen och blir stel.

Vad händer nu? Vad vill hon, ser hon inte var jag är, vad vi gör?

Hon vänder bort huvudet, pillar lite på klänningen medan han fortsätter med sin förberedelse inför det heliga äktenskapet. Han tar fram ljusen, och oljan.

Det är mörkt i salen och hon kan knappt andas. I flera år har han kuvat henne, i flera år har hon försökt, åh, hon har försökt att lämna. Då systrarna stod vid hennes sida och hon fick vara den hon är. Den hon är på insidan.

Minnen kommer farande i en rasande fart och hon kan känna att hon ler då hon tänker på alla turer i skogen, då hon kände sig fri. Då de skrattade och levde. Som fria själar. Där hon hade ett värde i allt det HON var. Där hon kunde slappna av och vara sig själv. Med dem gick allt så lätt, varför var det så? Hon tillåter sig själv att försvinna en stund, även om hon vet att han hatar när hon gör det, men han är upptagen med sitt.

I ett förändrat tillstånd får hon orden:

Du dotter av ljus, du skinande varelse. Din väg är kantad av utmaningar och hinder. Ingenting händer som du inte har möjlighet att förändra. Inom dig bor en styrka som du kan ta tag i och omfamna. Våga stå i ditt ljus. Låt andra lysa med sitt, men låt ditt ljus skina från dig. Inom dig vet du vad du ska göra, min vän. Under dessa år har du lärt dig ordets gåva, både som helande men också hur den kan missbrukas. Du vet inom dig den rätta vägen att gå. Du vet i ditt hjärta att vägen som vandras kan vara helt fantastisk med kärlek och omsorg, trygghet och glädje. Minns vem du är och gå din egen väg. 

Hon vaknar till och skakar på sig. Hoppas hon inte sa någonting högt. Hon ser sig omkring, men allt är lugnt. Marie har gått, hon står inte att finna någonstans konstaterar hon då hon låter blicken svepa över rummet. Paniken kommer smygande.

Vad gör jag? Vad gör jag nu?
Inom henne rasar mängder av olika känslor av sorg, skräck, rädsla och någonting annat.. Det är som en orm som slingar sig inom henne, som hon inte får någon rätsida på. Hon letar i sitt inre, vad är det som händer?

Ångesten kommer med full styrka och huvudvärken gör sig återigen påmind. Hans droppar skulle sitta bra nu, tänker hon. Hon glömde ta dem imorse.
Eller glömde inte, faktiskt. Hon hällde ut dem. En liten känsla av tvivel dyker upp, som ett litet ljus i mörkret. Som om ormen fått ögon därinne. Vetskapen om att hon lurar sig själv gör sig påmind. Åh, om hon bara visste vad hon skulle göra. Om hon bara visste att allt skulle bli bra. Om hon bara hade någonstans att bo. Om hon bara visste…

Men hon vet inte, hon vet inte hur det blir. Och enligt honom så blir det ett helvete om hon lämnar honom, det har han sagt mer än en gång.

Och det vet hon. Han skulle inte ge henne en chans. Han skulle jaga henne i hennes drömmar för tid och evighet. Han skulle vittra sönder och det skulle vara hennes fel. Allt är hennes fel, om hon bara inte var som hon var, om hon inte sa det hon sa. Då skulle allt vara annorlunda. Då skulle han vara lugn och tillfreds. Han skulle inte behöva göra det han gör. Hennes fel.

Hon smakar på känslan. Att det är så fel på henne. Att det ska vara så svårt att få lugnet i stugan. Hon försökte att inte synas så mycket, gömde undan sina alster och sina saker så hon inte skulle störa honom. Hon drömde, gick till marknaden och såg de fina kransarna, önskade så att hon kunde klä hela huset med blommor och kransar. Önskade att hon kunde ta emot folk och ge dem sina örter och sina händer. Att hon kunde ge dem ljuset från sina ögon. Se dem slappna av och släppa. Hon visste att hon kunde – i drömmarna. Där kunde hon leva ut och omfamna sig själv.

Hon rös alltid då hon vaknade på morgonen, ville upp fort innan han vaknade. Ville vara ensam så hon inte behövde tänka på vad hon sa, vad hon gjorde. Hans hårda ord satte sig som brännmärken på hennes hud. Vissa morgnar fick hon för sig själv, helt för sig själv. Då nynnade hon och gick ut till hönsen. De märkte alltid att hon var sig själv, de kuttrade och pickade försiktig då hon gav dem frukost. Hon älskade dessa stunder, då hon var i direkt samklang med djuren. Annat var det då han var vaken före  henne och stannade kvar i stugan.
Ibland undrade hon vad han gjorde. Han satt på bänken i köket med liggaren framför sig, men hon kunde känna hans blickar då hon fyllde elden med mera ved och hämtade spannen med vatten. Han bevakade alla hennes steg och det brände i ryggen. Hon andades knappt då han var i huset. En gång höll hon på att svimma, men tog tag i spiselkransen och lugnade sig, tog tillbaka andetaget och pustade ut.
Då röt han från där han satt.
-Var tyst, kvinna, ser du inte att jag är upptagen.
Från den dagen andades hon tystare. Försökte göra sig så liten hon kunde.

Annat var det i skogen, med de andra kvinnorna. Då de möttes i smyg på en plats männen inte kände till. De hämtade johannesört långt in i skogen, den enda ört som tilläts i byn,  för det kunde göras brännvin på. Och svamparna, som de män tog, de som inte ville berusa sig på vanligt vis.

Där i gläntan, fanns en kraftplats där de brukade samlas. Marie hade alltid med sig örtpåsen och trumman. Trummans ljud var en gåva. Hon mindes en gång då hon flög iväg på ljudet av trumman. Hon fick se världar bortom sin egen, och där var allt så ljust och så fyllt av kärlek. Som stråkar av ljus och ljud hade fyllt hela henne själ.
Hon kom hem.
Känslan av att vara perfekt precis som hon var, det var en känsla som hon inte kunde beskriva i ord. Som en fånge i en jordhåla som äntligen fick se dagens ljus och känna gräs under sina fötter. Hon njöt av den känslan. Länge länge trummade Marie den kvällen. Som om hon visste.

Men drömmen fick ett abrupt slut. En av männen hade gått vilse och hörde dem. Ingen trumma mer. Marie hann springa därifrån, samt några av de andra. Men hon snubblade och slog sig rejält, så de tog henne den dagen.

I tårar hade hon berättat hur de hade lurat in henne i skogen och mot sin vilja lagt sig ner då trumman ljöd. Skammen då han spände ögonen i henne, och tingade henne att ljuga – inför alla. Hon visste vad som väntade om hon sa sanningen. Hon visste hur Mira stod och spottade och svor, då hon berättade om hur HON levde sitt liv. Det var galgbacken direkt.  Dit skulle hon inte denna gång. Han höll henne i ett järngrepp och han visste att hon ljög. Det kunde hon se i hans ögon.

Hon visste och han visste. Marie var i salen då domen kom. Hon blev alldeles likblek och höll på att svimma då hon hörde sitt namn. Vad de ljög, vad de fick hitta på för att klara nacken denna gång. Ingen avrättades denna dag. Som för att hålla alla i schack, lära dem att kuva sig. Jo, för kvinnorna behövdes ju som arbetskraft. De skulle ta hand om alla snorungar som sprang omkring och de förbannade djuren.

Den natten fick hon sova hos getterna.

Han visste mycket väl hur han skulle hålla henne i schack. Han med sitt leende, sina mjuka ord då han kunde utläsa tvivlet i hennes ögon. Hur ljuset sakta försvann ur hennes blick, då hon slocknade helt var han nöjd och återgick till sina vanliga manér. Hon var ständigt förvirrad, Som om hon åkte på en vagn med en skenande häst hon inte hade kontroll över, vagnen slängde hit och dit på vägen och hon hade svårt att hålla sig kvar. Visste varken ut eller in.

Såret inom henne var så ömt och hans ord landade alltid mitt i. Så hon inte läkte. Han spädde på hennes värdelöshet gång på gång. I sin vildaste fantasi kunde hon inte förstå hur en smärta kunde rida henne så. Att smärtan som lös i hennes ögon då han avvisade henne i sin sorg. Sorgen över barnen. Sorgen över att inte lyckats hålla dem vid liv. Med hennes kraft och kunskap. Med örterna. Med sitt ljus och sin kärlek. Dagen de dog slog blixten ner i henne. I ösregnet då hon bar dem till gravplatsen, då hon på knä tillbad gudar och gudinnor om hjälp. Men hon hade inte blivit hörd. Inte den gången heller.

Minnet från då sliter inom henne och hon känner tårarna rinna nerför sina kinder. Skammen över barnen var det värsta, det andra var ingenting i jämförelse. Alla kvinnor i byn bar på skammen. Skammen över barnen. Alla barnen, utom de pojkar de förlorade till männen. De som växte sig stora, de som stängde av. Alla dödfödda, alla sjuka, alla som var annorlunda. De var satans verk. De var de, kvinnorna, som bar skuld. Det var dem som bar dessa missfoster i sina kroppar. De var dem som hade ihop det med hin håle. Kan det vara så? Kan det vara sant, det de säger? Att kvinnorna ÄR onda? Att de är en lägre varelse? Att de med sina egenskaper faktiskt inte är mer värda? Att de ensamma bär på ansvaret om hur barnen tar sig ut? Blir?

Förvirringen tar tag i henne igen. Om det bara var enkelt. Om hon bara fick vila.

Hon såg fram emot gåvan att ge sig till denna man. Då skulle hon få ro. Då skulle allt det onda upphöra. Hon skulle bli fru, och aktad. Han skulle se på henne med nya ögon. Hans smeksamma ord på natten då hon gav med sig. Hans sammetslena röst då han förstod att hon gav med sig. Han hade varit så snäll de senaste månvarven, sedan dropparna börjat verka.

Jo, det hade varit lugnare inom henne sedan dropparna kom in. Han sa att det var för hostan, men hon visste inte om det var sant. Med hennes läkekonster så borde hon veta vad tinkturen innehöll, men doften var för henne okänd. Hon hade sett honom på torget, då en man från grannbyn kom och lämnade en liten skinnpåse till honom en dag och undrat vad det var. Men nu insåg hon att det var dropparna. Men vad de innehöll visste hon inte.

Men det var lugnt. Idag, utan droppar på ett halvt månvarv, kändes det oroligt och hon visste varken ut eller in. Hon slets mellan misstro och lugn. Det rörde till det för henne. Om hon bara kunde VETA.

Han vet ju, han verkar ju vara så säker på sin sak, varför kunde inte hon? Han måste ju ha rätt i sitt påstående att hon behöver honom. Behöver en riktig man som ser över hennes förehavanden, så hon gör rätt. Leda in henne på rätt spår, som han brukade säga.

Ja, kanske hade han rätt.

Med dropparna så var ju livet enklare, hon var liksom i en liten dimma, kände inte så mycket och var tillfreds. Inte sprudlande glad, ledsen eller arg. Utan bara samma, hon var samma hela tiden. Det var ganska vilsamt när hon tänkte efter.
Där kan jag vara. Ja, det kan jag. Hon resonerade inom sig, som för att rättfärdiga valet att leva i rädslan.

Marie stod bakom pelaren och såg på henne. Det hon såg var en kuvad kvinna. En som inte vågade. En som lät sig hunsas. Hon visste inom sig att han manipulerade hennes vän till oigenkännlighet, men vad kunde hon göra? Stenen hon kastat hjälpte inte, hon ville ju få kontakt. Men väninnan hade tittat bort, som om hon inte vågade se. Det är svårt att stå på sidan om en syster som viker sig från sig själv. Det smärtar i bröstet att se sin syster ta beslutet att sälja sin själ.

Och jag kan ingenting göra.

Jag vill skrika. Högt så alla hör. Det är slut nu. Det är nog. Vi har ett värde. Vi är starka. Vi har gåvor som skulle ge denna by ett nytt ljus och en harmoni. Om ni bara låter oss vara dem vi är. Om ni i ER rädsla vågar släppa fram kvinnorna och låta dem göra det de ska.

Jag är den som inte får finnas, för jag är obehaglig. Men jag tror de är rädda för mig, för jag har kraften. Jag ser. Jag ser dem och de vet. Samtidigt vågar de inte närma sig mig. För de vet inte helt säkert vad jag har förmågan till. Jag räds inte orden. Jag står i min kraft och jag har eldens element i mig.

Vi väljer alltid vår väg själv. Ingen annan kan trampa din stig. Jag har försökt så många gånger berätta det jag ser då jag ser en syster som rids av rädslan. Tar beslut ifrån den rädda lilla och tror att det är vägen att vandra.

Men jag kan bara stå här med min kärlek. Och visa dig ett alternativ av frihet och glädje. Av utmaningar, ja, men med hedern i behåll. Jag kan lita på mig. Jag vet att jag står upp för den jag är och det jag gör och säger. Och det får mig att sova gott om natten. Kära älskade syster min, jag önskar du fick sova gott om natten med.

Att du vaknar med ditt vackra leende, slår upp porten och sjunger din lovsång för världen. Att du barfota går ut i gräset och möter djuren med din kärlek – och är fri.
Fri som en fågel, fri att lyfta då du vill och önskar. Fri att låta orden ljuda, orden med sin läkande kraft lägger sig som bomull i var människas hjärta. Att du med ditt ljus låter andra lysa. Att du med dina steg inspirerar andra att följa din stig av frigörelse.

Jag suckar där jag står. Om min önskan bara blev hörd. Om hon kunde vakna ur hans järnhårda grepp. Om hon fick tag i modet i sitt hjärta och tog steget att våga. Våga stå i sin kraft och säga NEJ. Säga JA till sig själv. Till den som är hon. Utan att någon annan talade om hur hon ska vara. Klä sig, prata, omge sig av skönhet, hur hon sköter sitt dagliga arbete.

Hon står där. Bara står. Håret hänger framför hennes ansikte så det skymmer hennes blick. Jag kan inte se hennes ögon. Hon ser trött ut. Som om hon inte sovit på väldigt länge. Ändå är hon som sovande mest hela tiden. Hon har förändrats i det sista. Ända sedan kvällen i skogen har hon sett annorlunda ut, varit som dåsig i blicken då de mötts på torget. Hon kunde känna igen ögonen från då hon gav hästen en dos av hjärtstilla. Ögonen blev som bottenlösa, djupa tjärnar utan ljus. Utan liv. Hästen levde inte länge. Hon mindes den mjuka mulen som vilade i hennes hand då den tog sin sista suck. Nå, den smärtade inte längre. De brutna benen hade gjort lika ont i henne som i hästen. Men gav han henne hjärtstilla? Kan det vara så? Är hon i dimman?

Jag kliver fram, visar mig. Hon tittar upp då hon hör ljudet av mina kalla skor på golvet. Jag ser att hon är rädd. Rädd att jag ska tala. Rädd att jag ska säga sanningen.
Rädd att hon ska bli sedd.

Jag tar sats, jag skakar i hela kroppen av kraften som reser sig inom mig.

Med lugn röst säger jag:

– Det är över. Nu är det över. Det är dags att skapa fred. Frid i var mans och var kvinnas hjärta. Där vi ser med våra hjärtan på världen. Där vi hedrar varandra på våra stigar som vi valt i detta liv. Låtom oss bedja oss för varandra och möta blicken, se in i djupet av själen, se ljuset därinom och följa det. Nu är det slut med makt, rädsla och översitteri. Nu är det dags att skapa någonting större än det vi är. Vi är alla kloka, visa och förståndiga nog att se att vi behöver samarbeta. Vi skapar denna värld tillsammans, och vi målar dessa tavlor med de nyanser vi väljer själva.

Ni vet, ni vet så väl hur sanningen känns. Ni vet så väl hur det kändes då mor din bar sig på sin barm. Du vet så väl hur det kändes att vara mitt i alltet, och fullständigt älskad för att du bara fanns till. Att du var centrum av universum. Ingenting har förändrats från det ögonblicket.

Du är, ja, alla härinne – jag sveper med handen över folksamlingen i salen. Jag fortsätter:

– Ni alla är fullkomliga som ni är. Ni behöver ingen annans åsikter, dömanden, kritik eller beröm. Inom dig vet du vem du är, var du ska – om du bara lyssnar.

Salen är helt tyst. Precis som ingen andades. De står blickstilla och det enda jag kan höra är en fluga som flyger runt mitt huvud.

Orden kommer ur min mun:

– Det kommer en ny tid. En ny tid där kvinnan reser sig. Inte över mannen, utan som jämlike. Där vi står sida vid sida, med full acceptans och tillit till varandras förmåga. Där vi i samklang med Moder Jord och fader himmel skapar frid i våra hjärtan. Där vi tillsammans skapar en värld där vi VILL vara. Vad väljer du? Om du fick välja? Om du hade en magisk pinne som gav dig det du önskar? Mat på bordet, en varm härd, tak över huvudet och frid i hjärtat. Vi kan skapa det. Du väljer själv. Men det börjar med dig. Du måste välja att våga ta steget att bli dig själv helt och fullt. Våga även om du är rädd. Inte låta rädslan stoppa dig. DET om någonting, mina vänner är MOD. Mod att våga vara sårbar. Mod att våga visa det innersta. Det som vi annars gömmer och försöker glömma. Men den delen av dig är det lila nyfödda barnet som bara ÄR. Som bara finns till. Och som är älskad precis så. Bara finns. Bara var. Den du är. Alltid.

Luften gick ur mig.

Han ser konstig ut i ansiktet och jag kan se att han är tagen av mina ord. Jag känner närvaro och jag inser att folkmassan har slutit upp bakom mig, som för att visa sitt stödjande.

– Kom syster min, jag räcker fram min hand. Kom till oss och befria din själ. Vila i vetskapen om att vi alla vandrar vår stig och du får vandra din. Det är dags nu.

Hon tvekar, och tittar med skrämda ögon på sin blivande make. Inte vet jag vilken blick hon fick tillbaka, men hon tar tag i sina kjolar och går sakta mot mig. Jag kan se hennes ögon nu. Ljuset kommer tillbaka, och samtidigt flaxar en duva i taket som får dammet att yra i solljuset som letar sig in genom ett takfönster.

Hon ler. Hon ler med hela sin varelse och jag vet att hon kommit hem.

Hon är hemma nu. I sig.

Hon strålar och jag andas ut.

Landar djupt inom mig själv och ler ett stort leende.

Solen är tillbaka och vi kan börja vår resa till ljuset.

Att födas på jorden

Hon visste inte

Hon visste inte hur det skulle vara att födas ur en människokropp och leva i trög materia. I ett land där känslorna var förbjudna och hela hennes väsen skulle vara malplacerat. Hur hon skulle med en början försöka passa in, försöka att inte veta det hon visste. Att inte känna det hon kände. Hon kapslade in sitt hjärta och blev kall och hård. Livet blev en kamp. Kampen mot sig själv och sin sanna natur. I början visade hon sig, men hon slutade då hotet om att bli inspärrad höll henne  i schack.

För att hon hade känslor.

Resan genom detta liv var kantat med besvikelser och utmaningar. Öppenheten drev på och stundvis gick det att samtala om det som pågick inom henne. Att hon visste att de skulle få oförberett matteprov, att Mickes pappa hade dragit och lämnat honom ensam med en alkoholiserad mamma, det var därför han sa så taskiga saker. I övre tonåren var det lättare att få information efter några öl. Då fullkomlighet sprutade det ur henne, gick inte att stoppa. Killen som försökte göra sin pappa till lags, att bli pilot men hellre ville syssla med musik. Hans förvåning då hon såg honom helt och fullt. Det märkliga var att alla hon mötte såg henne också, och alla hennes budskap landade i god jord. Från ett annat perspektiv var hon ett fullfjädrat medium redan tidigt, men självkänslan stod i vägen. Det enda stället hon kände sig hemma var i drömmarnas värld. Så hon dagdrömde.

Där var allting ljust och allting var tillåtet. HON var tillåten, med alla sina delar. Där fick hon vara precis som hon var, med ALLA känslorna, med alla sina budskap och informationen som kom igenom. Där är hon inte annorlunda och konstig.

Men den fysiska världen sargade hennes sinne, hennes rena tankar smutsades ner av droger och alkohol, överstigna gränser och övergrepp. Hennes hud brände av sveket från sin egen far och tinningarna bultade av insikten att hon inte längre var ren. Slagen som kom var varvades med slag från sin far och sedan från henne själv. Tankarna gjorde henne förvirrad.

Det är klart att HON gjort någonting fel, annars skulle han inte göra så här. Om jag är snäll så blir jag väl lämnad i fred. Visst är det så?

Länge länge trodde hon på detta. I försök att leva i en relation levde hon ut sitt mörker och tog pappans roll, lät orden vässa hennes tunga till knivar som skar och skapade ärr i sin älskade. Det var det hon lärde sig.

Innan hon lärde om. Innan hon förstod. Innan ljuset kom tillbaka.

Insikten kom som ett slag i ansiktet. Allting hon trott på var lögn. Allt som hon levt efter var en stor fet lögn och hon svalde betet med hull och hår. Med sin öppenhet och känslighet tog hon in all information och bar på allas rädsla och sorg, ilska och vrede. Det var inte förrän någon frågade: Men vems sorg är det?

Då förstod hon. Sin transparens var inte bara en gåva, den var också ett helvete om hon inte vet hur hon ska handskas med den.

Ett tag var hon desperat, ville laga den till varje pris. Fixa mig, fixa mig så jag blir accepterad.

Men hon behövde inte fixas.

Hon var perfekt som hon var. I denna världen och i andra världar. Hon är av ljuset och hon kommer återgå till ljuset. Som ni alla andra. Hon kunde vila då budskapen kom. Där kärleken, den rena kärleken bodde. Där ljuset alltid var budbäraren och hon var helt rätt. Helt rätt.

Det hon såg med sina ögon var en värld styrd av rädsla. En värld där egots kraft hade gått bärsärk och människovärdet var nästan lika med noll. Hon såg att vi massproducerade både människor och mat, med en tappad respekt för naturen och med ett obehaglig grin på våra ansikten då vi böjde oss över penningpungen och såg hur guldet glimmade. Oavsett hur smutsigt dricksvattnet blev av produktionen, eller hur många djur som utrotades på grund av vårt arbete på marken. Människan har blivit som ett virus, som skövlar och är sin egna största fiende. Vi äter våra egna lemmar och spottar ut benen på de som redan ligger. Som små barn som måste hävda sin rätt krigar vi om ett stycke land, eller en åsikt för den delen.

I chock ser hon sig omkring och ser hur människor äter sig till döds, stoppar i sig kemikalier som förstör den fantastiska kropp som vi har fått som gåva. Där ekonomin styr produktionen och skapar ämnen som ger sjukdomar och understödjer läkemedelsindustrin. De är bedövade, som nickedockor går de upp med solen utan att lyssna inåt – på sin inre klocka. Vi går emot vår natur. Vi har oändliga resurser inom oss och vi går helt emot allt vad vi står för.

För det ställer krav på oss. Det kräver att du tar ansvar, att du borstar av dig och tar nya tag. Att du lever som du lär och att du vågar se dig själv i ögonen i spegeln på morgonen. Rytmen i ditt blod vill att du ska dansa livets dans, men vad gör du?

Vad är ditt liv värt? Enligt samhället och enligt dig själv? På vilken nivå behandlar du dig själv? Hela du är ett system som får näring av kärlek, ljus, musik och skog och mark. Vatten och vind, jord och eld. Moder Jord ger dig allt vad du behöver. Och mer därtill, om du bara ger henne uppmärksamhet. Men det har glömts bort.

Hon suckar. Det är för stort, tänker hon. Det har gått för långt. Vad kan jag göra? Det sitter så djupt rotat i människan. Rädslan att inte räcka till, rädslan att inte få vara med, att bli utesluten, att inte nå fram, att inte bli accepterad, att bli kritiserad, att sticka ut. Att inte bli älskad. Eller sedd, hörd och lyssnad på.

Hon började följa sin inre röst. Lyssna mot alla odds. Även då hon blev sparkad på. Även då glåporden haglade. Även då hon hotades och var livrädd. Ibland var rösten inom henne liten och skör och svår att höra men vissa dagar var den stark och tydlig.

Med hjärtat som ledsagare började hon plöja mark. Hon tog tillbaka rätten att vara den hon var – inuti. Med rätten att känna alla sina känslor oavsett karaktär. Som en resa genom livet, övade hon sig på att vara sig själv.

Åren gick och vandringen blev allt tuffare. I denna värld är det svårt att gå barfota med öppet hjärta. Men hon gav sig inte. Hennes djupa tro på människans förmåga till läkning tog henne steg för steg mot en ljusare framtid.

Med hopp i hjärtat.

För hon hör oss, och vi går med vördnad med våra steg och hedrar henne. Vi tackar för de gåvor hon ger oss varje dag och ler åt solen, månen och stjärnorna. Vi är dem som vet. Vi vandrar i Gudinnans fotspår.
Minns vem du är, minns inom dig din feminina kraft, stå stolt över att födas återigen som kvinna. Ta tillbaka rätten att hedras över gåvan att ge liv åt världen. Ta tillbaka rätten att bli sedd med respekt och vördnad. Som jämlikar. Som Yin och Yang, som mörker och ljus. Balansen ska åter råda.
Bägaren har runnit över.

Det är dags nu.

Namaste Iona

 

[social_warfare buttons=”facebook”]