Hon står, kuvad med blicken på fötterna. Klänningen är smutsig, och lite för lång.
-Ja, ja mästare, du har rätt, mumlar hon. Han ler mot henne, nöjd med svaret.
Han ler bara med munnen, inte med ögonen, sen vänder han sig bort.
Hon drar lite i kjolen och ser under lugg på sin syster som står mittemot, vågar inte möta hennes blick. För hon vet.
Hon vet att han än en gång har kuvat henne. Hon som i sin styrka var den starkaste av dem alla. Hon som kunde göra skillnad. Hon som hade gåvan. Hon som med sitt ljus och sina färger hade helandets konst.
Inom sig visste hon så väl. Hans ord lät ju så bra, vad visste hon? Hon sliter med sig själv. Innerst inne kände hon att det inte var sant, det var inte sant det som hände nu. Hon med sin klara syn hade blivit dimmig i blicken och kuvad, nedbruten till sista cell. Han visste precis vad han skulle säga. Hon kände inom sig ett tyst skrik som inte vågade komma ut. Den lilla tysta rösten som blev svagare och svagare.
Hon hade i det senaste inte träffat sina systrar, i rädslan att de skulle se, de skulle döma och de skulle inte förstå. Inte förstå den rädslan som bodde i henne. Då hon var rädd höll han henne, sa saker de saker som han visste skulle få henne dit han ville och som hon tog till sig och gjorde till sina. Han med sin lena röst ledde in henne på hans stig, med sina regler och sin energi. Det lät ju bra, hon lyssnade på honom och satt kvar, lät honom hålla henne. Inom sig skrek hon, inom sig visste hon att han tog ett steg till då han snärjde henne, men hon orkade inte, orkade inte kämpa emot. Rädslan var för stark.
Vad är jag utan honom? Vem är jag, som inte ens har koll på mig själv? Vem är jag som glömmer saker och är förvirrad? Han är ju så klok.
Hon hann tänka en hel del innan någon slängde en sten åt hennes håll. Hon tittade förvånat upp och ser Marie stå på andra sidan, med en uppmanande blick. Hennes mörka hår ligger som en mössa över hennes huvud och hennes gröna ögon nästan lyser.
-Hon vill att jag ska komma, tänker hon.
Hon känner obeslutsamhet i hela kroppen och blir stel.
Vad händer nu? Vad vill hon, ser hon inte var jag är, vad vi gör?
Hon vänder bort huvudet, pillar lite på klänningen medan han fortsätter med sin förberedelse inför det heliga äktenskapet. Han tar fram ljusen, och oljan.
Det är mörkt i salen och hon kan knappt andas. I flera år har han kuvat henne, i flera år har hon försökt, åh, hon har försökt att lämna. Då systrarna stod vid hennes sida och hon fick vara den hon är. Den hon är på insidan.
Minnen kommer farande i en rasande fart och hon kan känna att hon ler då hon tänker på alla turer i skogen, då hon kände sig fri. Då de skrattade och levde. Som fria själar. Där hon hade ett värde i allt det HON var. Där hon kunde slappna av och vara sig själv. Med dem gick allt så lätt, varför var det så? Hon tillåter sig själv att försvinna en stund, även om hon vet att han hatar när hon gör det, men han är upptagen med sitt.
I ett förändrat tillstånd får hon orden:
Du dotter av ljus, du skinande varelse. Din väg är kantad av utmaningar och hinder. Ingenting händer som du inte har möjlighet att förändra. Inom dig bor en styrka som du kan ta tag i och omfamna. Våga stå i ditt ljus. Låt andra lysa med sitt, men låt ditt ljus skina från dig. Inom dig vet du vad du ska göra, min vän. Under dessa år har du lärt dig ordets gåva, både som helande men också hur den kan missbrukas. Du vet inom dig den rätta vägen att gå. Du vet i ditt hjärta att vägen som vandras kan vara helt fantastisk med kärlek och omsorg, trygghet och glädje. Minns vem du är och gå din egen väg.
Hon vaknar till och skakar på sig. Hoppas hon inte sa någonting högt. Hon ser sig omkring, men allt är lugnt. Marie har gått, hon står inte att finna någonstans konstaterar hon då hon låter blicken svepa över rummet. Paniken kommer smygande.
Vad gör jag? Vad gör jag nu?
Inom henne rasar mängder av olika känslor av sorg, skräck, rädsla och någonting annat.. Det är som en orm som slingar sig inom henne, som hon inte får någon rätsida på. Hon letar i sitt inre, vad är det som händer?
Ångesten kommer med full styrka och huvudvärken gör sig återigen påmind. Hans droppar skulle sitta bra nu, tänker hon. Hon glömde ta dem imorse.
Eller glömde inte, faktiskt. Hon hällde ut dem. En liten känsla av tvivel dyker upp, som ett litet ljus i mörkret. Som om ormen fått ögon därinne. Vetskapen om att hon lurar sig själv gör sig påmind. Åh, om hon bara visste vad hon skulle göra. Om hon bara visste att allt skulle bli bra. Om hon bara hade någonstans att bo. Om hon bara visste…
Men hon vet inte, hon vet inte hur det blir. Och enligt honom så blir det ett helvete om hon lämnar honom, det har han sagt mer än en gång.
Och det vet hon. Han skulle inte ge henne en chans. Han skulle jaga henne i hennes drömmar för tid och evighet. Han skulle vittra sönder och det skulle vara hennes fel. Allt är hennes fel, om hon bara inte var som hon var, om hon inte sa det hon sa. Då skulle allt vara annorlunda. Då skulle han vara lugn och tillfreds. Han skulle inte behöva göra det han gör. Hennes fel.
Hon smakar på känslan. Att det är så fel på henne. Att det ska vara så svårt att få lugnet i stugan. Hon försökte att inte synas så mycket, gömde undan sina alster och sina saker så hon inte skulle störa honom. Hon drömde, gick till marknaden och såg de fina kransarna, önskade så att hon kunde klä hela huset med blommor och kransar. Önskade att hon kunde ta emot folk och ge dem sina örter och sina händer. Att hon kunde ge dem ljuset från sina ögon. Se dem slappna av och släppa. Hon visste att hon kunde – i drömmarna. Där kunde hon leva ut och omfamna sig själv.
Hon rös alltid då hon vaknade på morgonen, ville upp fort innan han vaknade. Ville vara ensam så hon inte behövde tänka på vad hon sa, vad hon gjorde. Hans hårda ord satte sig som brännmärken på hennes hud. Vissa morgnar fick hon för sig själv, helt för sig själv. Då nynnade hon och gick ut till hönsen. De märkte alltid att hon var sig själv, de kuttrade och pickade försiktig då hon gav dem frukost. Hon älskade dessa stunder, då hon var i direkt samklang med djuren. Annat var det då han var vaken före henne och stannade kvar i stugan.
Ibland undrade hon vad han gjorde. Han satt på bänken i köket med liggaren framför sig, men hon kunde känna hans blickar då hon fyllde elden med mera ved och hämtade spannen med vatten. Han bevakade alla hennes steg och det brände i ryggen. Hon andades knappt då han var i huset. En gång höll hon på att svimma, men tog tag i spiselkransen och lugnade sig, tog tillbaka andetaget och pustade ut.
Då röt han från där han satt.
-Var tyst, kvinna, ser du inte att jag är upptagen.
Från den dagen andades hon tystare. Försökte göra sig så liten hon kunde.
Annat var det i skogen, med de andra kvinnorna. Då de möttes i smyg på en plats männen inte kände till. De hämtade johannesört långt in i skogen, den enda ört som tilläts i byn, för det kunde göras brännvin på. Och svamparna, som de män tog, de som inte ville berusa sig på vanligt vis.
Där i gläntan, fanns en kraftplats där de brukade samlas. Marie hade alltid med sig örtpåsen och trumman. Trummans ljud var en gåva. Hon mindes en gång då hon flög iväg på ljudet av trumman. Hon fick se världar bortom sin egen, och där var allt så ljust och så fyllt av kärlek. Som stråkar av ljus och ljud hade fyllt hela henne själ.
Hon kom hem.
Känslan av att vara perfekt precis som hon var, det var en känsla som hon inte kunde beskriva i ord. Som en fånge i en jordhåla som äntligen fick se dagens ljus och känna gräs under sina fötter. Hon njöt av den känslan. Länge länge trummade Marie den kvällen. Som om hon visste.
Men drömmen fick ett abrupt slut. En av männen hade gått vilse och hörde dem. Ingen trumma mer. Marie hann springa därifrån, samt några av de andra. Men hon snubblade och slog sig rejält, så de tog henne den dagen.
I tårar hade hon berättat hur de hade lurat in henne i skogen och mot sin vilja lagt sig ner då trumman ljöd. Skammen då han spände ögonen i henne, och tingade henne att ljuga – inför alla. Hon visste vad som väntade om hon sa sanningen. Hon visste hur Mira stod och spottade och svor, då hon berättade om hur HON levde sitt liv. Det var galgbacken direkt. Dit skulle hon inte denna gång. Han höll henne i ett järngrepp och han visste att hon ljög. Det kunde hon se i hans ögon.
Hon visste och han visste. Marie var i salen då domen kom. Hon blev alldeles likblek och höll på att svimma då hon hörde sitt namn. Vad de ljög, vad de fick hitta på för att klara nacken denna gång. Ingen avrättades denna dag. Som för att hålla alla i schack, lära dem att kuva sig. Jo, för kvinnorna behövdes ju som arbetskraft. De skulle ta hand om alla snorungar som sprang omkring och de förbannade djuren.
Den natten fick hon sova hos getterna.
Han visste mycket väl hur han skulle hålla henne i schack. Han med sitt leende, sina mjuka ord då han kunde utläsa tvivlet i hennes ögon. Hur ljuset sakta försvann ur hennes blick, då hon slocknade helt var han nöjd och återgick till sina vanliga manér. Hon var ständigt förvirrad, Som om hon åkte på en vagn med en skenande häst hon inte hade kontroll över, vagnen slängde hit och dit på vägen och hon hade svårt att hålla sig kvar. Visste varken ut eller in.
Såret inom henne var så ömt och hans ord landade alltid mitt i. Så hon inte läkte. Han spädde på hennes värdelöshet gång på gång. I sin vildaste fantasi kunde hon inte förstå hur en smärta kunde rida henne så. Att smärtan som lös i hennes ögon då han avvisade henne i sin sorg. Sorgen över barnen. Sorgen över att inte lyckats hålla dem vid liv. Med hennes kraft och kunskap. Med örterna. Med sitt ljus och sin kärlek. Dagen de dog slog blixten ner i henne. I ösregnet då hon bar dem till gravplatsen, då hon på knä tillbad gudar och gudinnor om hjälp. Men hon hade inte blivit hörd. Inte den gången heller.
Minnet från då sliter inom henne och hon känner tårarna rinna nerför sina kinder. Skammen över barnen var det värsta, det andra var ingenting i jämförelse. Alla kvinnor i byn bar på skammen. Skammen över barnen. Alla barnen, utom de pojkar de förlorade till männen. De som växte sig stora, de som stängde av. Alla dödfödda, alla sjuka, alla som var annorlunda. De var satans verk. De var de, kvinnorna, som bar skuld. Det var dem som bar dessa missfoster i sina kroppar. De var dem som hade ihop det med hin håle. Kan det vara så? Kan det vara sant, det de säger? Att kvinnorna ÄR onda? Att de är en lägre varelse? Att de med sina egenskaper faktiskt inte är mer värda? Att de ensamma bär på ansvaret om hur barnen tar sig ut? Blir?
Förvirringen tar tag i henne igen. Om det bara var enkelt. Om hon bara fick vila.
Hon såg fram emot gåvan att ge sig till denna man. Då skulle hon få ro. Då skulle allt det onda upphöra. Hon skulle bli fru, och aktad. Han skulle se på henne med nya ögon. Hans smeksamma ord på natten då hon gav med sig. Hans sammetslena röst då han förstod att hon gav med sig. Han hade varit så snäll de senaste månvarven, sedan dropparna börjat verka.
Jo, det hade varit lugnare inom henne sedan dropparna kom in. Han sa att det var för hostan, men hon visste inte om det var sant. Med hennes läkekonster så borde hon veta vad tinkturen innehöll, men doften var för henne okänd. Hon hade sett honom på torget, då en man från grannbyn kom och lämnade en liten skinnpåse till honom en dag och undrat vad det var. Men nu insåg hon att det var dropparna. Men vad de innehöll visste hon inte.
Men det var lugnt. Idag, utan droppar på ett halvt månvarv, kändes det oroligt och hon visste varken ut eller in. Hon slets mellan misstro och lugn. Det rörde till det för henne. Om hon bara kunde VETA.
Han vet ju, han verkar ju vara så säker på sin sak, varför kunde inte hon? Han måste ju ha rätt i sitt påstående att hon behöver honom. Behöver en riktig man som ser över hennes förehavanden, så hon gör rätt. Leda in henne på rätt spår, som han brukade säga.
Ja, kanske hade han rätt.
Med dropparna så var ju livet enklare, hon var liksom i en liten dimma, kände inte så mycket och var tillfreds. Inte sprudlande glad, ledsen eller arg. Utan bara samma, hon var samma hela tiden. Det var ganska vilsamt när hon tänkte efter.
Där kan jag vara. Ja, det kan jag. Hon resonerade inom sig, som för att rättfärdiga valet att leva i rädslan.
Marie stod bakom pelaren och såg på henne. Det hon såg var en kuvad kvinna. En som inte vågade. En som lät sig hunsas. Hon visste inom sig att han manipulerade hennes vän till oigenkännlighet, men vad kunde hon göra? Stenen hon kastat hjälpte inte, hon ville ju få kontakt. Men väninnan hade tittat bort, som om hon inte vågade se. Det är svårt att stå på sidan om en syster som viker sig från sig själv. Det smärtar i bröstet att se sin syster ta beslutet att sälja sin själ.
Och jag kan ingenting göra.
Jag vill skrika. Högt så alla hör. Det är slut nu. Det är nog. Vi har ett värde. Vi är starka. Vi har gåvor som skulle ge denna by ett nytt ljus och en harmoni. Om ni bara låter oss vara dem vi är. Om ni i ER rädsla vågar släppa fram kvinnorna och låta dem göra det de ska.
Jag är den som inte får finnas, för jag är obehaglig. Men jag tror de är rädda för mig, för jag har kraften. Jag ser. Jag ser dem och de vet. Samtidigt vågar de inte närma sig mig. För de vet inte helt säkert vad jag har förmågan till. Jag räds inte orden. Jag står i min kraft och jag har eldens element i mig.
Vi väljer alltid vår väg själv. Ingen annan kan trampa din stig. Jag har försökt så många gånger berätta det jag ser då jag ser en syster som rids av rädslan. Tar beslut ifrån den rädda lilla och tror att det är vägen att vandra.
Men jag kan bara stå här med min kärlek. Och visa dig ett alternativ av frihet och glädje. Av utmaningar, ja, men med hedern i behåll. Jag kan lita på mig. Jag vet att jag står upp för den jag är och det jag gör och säger. Och det får mig att sova gott om natten. Kära älskade syster min, jag önskar du fick sova gott om natten med.
Att du vaknar med ditt vackra leende, slår upp porten och sjunger din lovsång för världen. Att du barfota går ut i gräset och möter djuren med din kärlek – och är fri.
Fri som en fågel, fri att lyfta då du vill och önskar. Fri att låta orden ljuda, orden med sin läkande kraft lägger sig som bomull i var människas hjärta. Att du med ditt ljus låter andra lysa. Att du med dina steg inspirerar andra att följa din stig av frigörelse.
Jag suckar där jag står. Om min önskan bara blev hörd. Om hon kunde vakna ur hans järnhårda grepp. Om hon fick tag i modet i sitt hjärta och tog steget att våga. Våga stå i sin kraft och säga NEJ. Säga JA till sig själv. Till den som är hon. Utan att någon annan talade om hur hon ska vara. Klä sig, prata, omge sig av skönhet, hur hon sköter sitt dagliga arbete.
Hon står där. Bara står. Håret hänger framför hennes ansikte så det skymmer hennes blick. Jag kan inte se hennes ögon. Hon ser trött ut. Som om hon inte sovit på väldigt länge. Ändå är hon som sovande mest hela tiden. Hon har förändrats i det sista. Ända sedan kvällen i skogen har hon sett annorlunda ut, varit som dåsig i blicken då de mötts på torget. Hon kunde känna igen ögonen från då hon gav hästen en dos av hjärtstilla. Ögonen blev som bottenlösa, djupa tjärnar utan ljus. Utan liv. Hästen levde inte länge. Hon mindes den mjuka mulen som vilade i hennes hand då den tog sin sista suck. Nå, den smärtade inte längre. De brutna benen hade gjort lika ont i henne som i hästen. Men gav han henne hjärtstilla? Kan det vara så? Är hon i dimman?
Jag kliver fram, visar mig. Hon tittar upp då hon hör ljudet av mina kalla skor på golvet. Jag ser att hon är rädd. Rädd att jag ska tala. Rädd att jag ska säga sanningen.
Rädd att hon ska bli sedd.
Jag tar sats, jag skakar i hela kroppen av kraften som reser sig inom mig.
Med lugn röst säger jag:
– Det är över. Nu är det över. Det är dags att skapa fred. Frid i var mans och var kvinnas hjärta. Där vi ser med våra hjärtan på världen. Där vi hedrar varandra på våra stigar som vi valt i detta liv. Låtom oss bedja oss för varandra och möta blicken, se in i djupet av själen, se ljuset därinom och följa det. Nu är det slut med makt, rädsla och översitteri. Nu är det dags att skapa någonting större än det vi är. Vi är alla kloka, visa och förståndiga nog att se att vi behöver samarbeta. Vi skapar denna värld tillsammans, och vi målar dessa tavlor med de nyanser vi väljer själva.
Ni vet, ni vet så väl hur sanningen känns. Ni vet så väl hur det kändes då mor din bar sig på sin barm. Du vet så väl hur det kändes att vara mitt i alltet, och fullständigt älskad för att du bara fanns till. Att du var centrum av universum. Ingenting har förändrats från det ögonblicket.
Du är, ja, alla härinne – jag sveper med handen över folksamlingen i salen. Jag fortsätter:
– Ni alla är fullkomliga som ni är. Ni behöver ingen annans åsikter, dömanden, kritik eller beröm. Inom dig vet du vem du är, var du ska – om du bara lyssnar.
Salen är helt tyst. Precis som ingen andades. De står blickstilla och det enda jag kan höra är en fluga som flyger runt mitt huvud.
Orden kommer ur min mun:
– Det kommer en ny tid. En ny tid där kvinnan reser sig. Inte över mannen, utan som jämlike. Där vi står sida vid sida, med full acceptans och tillit till varandras förmåga. Där vi i samklang med Moder Jord och fader himmel skapar frid i våra hjärtan. Där vi tillsammans skapar en värld där vi VILL vara. Vad väljer du? Om du fick välja? Om du hade en magisk pinne som gav dig det du önskar? Mat på bordet, en varm härd, tak över huvudet och frid i hjärtat. Vi kan skapa det. Du väljer själv. Men det börjar med dig. Du måste välja att våga ta steget att bli dig själv helt och fullt. Våga även om du är rädd. Inte låta rädslan stoppa dig. DET om någonting, mina vänner är MOD. Mod att våga vara sårbar. Mod att våga visa det innersta. Det som vi annars gömmer och försöker glömma. Men den delen av dig är det lila nyfödda barnet som bara ÄR. Som bara finns till. Och som är älskad precis så. Bara finns. Bara var. Den du är. Alltid.
Luften gick ur mig.
Han ser konstig ut i ansiktet och jag kan se att han är tagen av mina ord. Jag känner närvaro och jag inser att folkmassan har slutit upp bakom mig, som för att visa sitt stödjande.
– Kom syster min, jag räcker fram min hand. Kom till oss och befria din själ. Vila i vetskapen om att vi alla vandrar vår stig och du får vandra din. Det är dags nu.
Hon tvekar, och tittar med skrämda ögon på sin blivande make. Inte vet jag vilken blick hon fick tillbaka, men hon tar tag i sina kjolar och går sakta mot mig. Jag kan se hennes ögon nu. Ljuset kommer tillbaka, och samtidigt flaxar en duva i taket som får dammet att yra i solljuset som letar sig in genom ett takfönster.
Hon ler. Hon ler med hela sin varelse och jag vet att hon kommit hem.
Hon är hemma nu. I sig.
Hon strålar och jag andas ut.
Landar djupt inom mig själv och ler ett stort leende.
Solen är tillbaka och vi kan börja vår resa till ljuset.
